I en annan blogg från förr, i början när Tobbe och jag träffades skrev jag om en liten hemlighet.
Hemligheten var ju han.
Jag kan fortfarande känna exakt den känslan än om hur pirrig i magen jag var.
Men också så fruktansvärt rädd för o falla för honom...
Men kolla nu... Jag behövde ju inte vara ett dugg rädd.
För vad som än hänt. Så har han varit det bästa.
Skrattar åt alltihop. Tänk att vi var osams varje gång vi var ute på krogen. Han va såå irriterande.
En kväll ville han lägga ner vår stridsyxa. Vi gick en bra runda runt stan.
Till det att jag började frysa och vi gick hem. Att sitta o prata i flera timmar var helt sjukt.
Till det att jag började frysa och vi gick hem. Att sitta o prata i flera timmar var helt sjukt.
Ville inte ändra de jag tyckte men han fick mig o tänka om.
Sen den natten så sitter vi här tillsammans. Några år senare med hund, hus o bebis på väg.
Tänk så Äckligt jobbigt lycklig jag är nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar