Började skaka i benen... Vickade på tårna där jag satt, för det har mamma lärt mig att ska om man blir svimmfärdig.
Och jag vickade som fan på tårna kan jag lova, att jag nu har träningsvärk...
Fem minuter gick, 10 minuter gick. Då börjar jag skaka i händerna också.
Säkert för ja tänkte. "Nu är det nära!"
Klockan började gå över med en kvart.
Då tittar jag på klockan. Tittar rakt fram. Tittar på klockan igen...
Ser brevid mig en liten flicka..
Tänker för mig själv..
"Skrämm nu för fan inte den stackars flickan Emmie.. Låtsas som att du är sen och stressad Istället för att hon ska se och känna din oro för att träffa de värsta!"
Då slår klockan över till tjugo över. Jag hade faktiskt tid vid hel.
Istället för att sitta där nervös o grining så började jag istället bli lite irreterad...
Tänk om jag hade jobbat och hade bara tagit en halvtimmes ledigt?
Då öppnas dörren o en kvinna ropar
-EMMIE GUSTAFSSON!
Jag följde snällt med henne in till sal 2.
La mig i stolen. och sa. -Det här är det värsta jag vet.
Hon säger snällt: -Du har ju gjort det här många gånger förr o då har du klarat dig.
Någonstanns där fick hon mig att känna mig trygg.
Alltså nu skulle jag kunna gå till tandis hur många gånger som helst. Jag kan gå nu om de vill!
Tänk tandis med en snäll betoning. Så tänker jag nu. Hon rörde knappt med den där nålen.
Asså hon va så jääävla bra o så jävla snäll..
Åh. Jag älskar tandis. <3
